Vem är jag och vem är det jaget som bloggar och twittrar. Som jag konstaterade med hjälp av ett citat på mitt förra inlägg ger den mediala revolutionen möjligheter att pröva på olika indentiteter.
Artikeln "Lätt att ta felsteg"i dagens Svd tar upp vad är det som händer mellan vårt yrkesjag och privatjag när vi skriver i blogg eller i Facebook eller twittrar.
Britt Stakston citeras i artikeln och hon menar, att vi är ambassadörer för våra arbetsgivare, när vi rör oss i de sociala medierna. Hennes motivering är att "allt fler välje arbetsgivare som står för de värderingar de gillar"
Jag jobbar i den kommunala skolan i Stockholm och min relation till min arbetsgivare och cheferna och till förvaltningen övrigt är inte enkel och jag tror att jag inte är ensam om det.. Jag har fortfarande några år kvar att ge järne . Mina känslor gentemot arbetsplatsen är en sund blandning av hat och kärlek där det senare har övervägt. Hur kan jag framföra de förbttringsförlag jag har på ett konstruktivt sätt?
Ännu känsligare är det att utrycka sina åsikter om man jobbar i en skola med privat regi. Artikeln tog fram fallet med de tre sparkade Volvo-anställda som hade beskrivit sin arbetsplats som ett dårhus. De kommantarer de fällde om deras arbetsplats avslöjade ine bara saker om ders arbetsplats men även vilka de själv var. Att öppet visa en ett internt jargång var ett misstag.
Ur Sofia Mirjamsdotters tankar i artikeln framgår att relationen mellan yrkesidentitet och privatidentitet har blivit omvänd. Förr i tiden hade vi hela vårt identitet i yrkesrollen och den tog vi med oss hem. Nu är man privatperson på jobbet, anser hon. Jag skulle alltså vara Topi som jobbar som lärare. Jag tycker nog att det är en grov förenkling. Jag tror att vi berikar vår yrkesroll med privata eller personliga utryckssätt .Vi får vara personliga på jobbet men arbetsuppgiften och den sociala miljön formar vårt sätt att agera.
Hennes råd att aldrig publicera något som du inte kan stå för, vem som än läser det är mycket bra enligt min mening.
Det är bra att komma ihåg att tänka på innan man publicerar ett inlägg, vad är det som texten avslöjer om mig själv och vilken bild den ger till läsaren om just författaren.
Håler med dig om tankarna på att inte publicera något vi inte står för. Det kan ju vi som vuxna se till att vi gör. Men det är svårare för de yngre som inte inser konsekvenserna och som kanske använder sig av att publicera dåliga bilder som hämnd på varandra. Alla dessa bilder ligger ju därute och skvalpar i data rymden. Jag känner mig kluven och har precis skrivit om detta på min blogg lustigt nog.
SvaraRaderaVi ses Anna
Jag märker att många som twittrar och facebookar gör det ungefär som man gjorde i tonåren när man skickade lappar till sina kompisar. Ofta förenklat språk gjort för stunden ofta utan genomtänkt anslag vilket också får mig att undra-när är man ärlig och vad vill man säga, vad gör dessa forum med våra hjärnor? När är man personlig och när är man för privat? Jag blir lite skrämd när jag läser att den mest besökta hemsidan i vårt kommunala nätverk är facebook och det är på arbetstid alltså. Sidor som man behöver för sitt arbete hamnar långt ner på listan. Märkligt- förr var det diskussioner om man fick gå och röka.
SvaraRadera